Med blicken följer hon de ångande hästkroppar som rör sig ute i den bitande vinterkylan, för att se så att ingen är skadad.

I de stora idrottsbagarna ligger varma ytterkläder nedpackade, redo att användas denna kyliga decemberkväll. Ingrid Myrin står utanför Max och väntar på oss i sin stora vita bil. Förväntansfulla kliver Therése och jag in i bilen, redo att följa med Ingrid en kväll på Kalmartravet på uppdrag som veterinär. Jag har aldrig tidigare besökt Kalmartravet och har därmed ingen större koll på vad som kommer att ske denna travkväll. Vid grinden in mot travbanan står en man som hon aldrig träffat tidigare och hon hissar ner bilrutan, sträcker ut handen och presenterar sig som kvällens veterinär. Hon fortsätter sedan in genom grinden och parkerar bilen intill den lilla röda stugan där vi ska tillbringa större delen av kvällen. Vi tar med våra stora väskor ut ur bilen och följer efter Ingrid upp för den hala trappan. Det lilla rummet är nästintill lika kyligt som klimatet utanför och elementet ger ingen antydan till att försöka sprida lite värme omkring sig. Vi byter om till varma termobyxor och tjockjackor innan vi öppnar ytterdörren för att gå ut i kylan. Travbanan ute ser enorm ut och dimman ligger som ett tjockt täcke över platsen. Vi går in i en av de stora byggnaderna som vetter ut mot travbanan. Inne i byggnaden är förberedelserna i full gång inför kvällens kommande tävlingar. Ingrid hälsar på de anställda som hon arbetat med sedan innan och ger mig och Therése ett varsitt startprogram. Hon kollar igenom listan på strukna ekipage och antecknar dem i sina papper. Vi lämnar byggnaden, ute på travbanan värmer flera ekipage upp och visar upp sig för publiken. Hästarna travar förbi med lätta och luftiga steg. Ingrid passar på att granska hästarnas rytm och steg för att se så att ingen är skadad när de dundrar förbi oss. I handen har hon en bunt med papper där det finns information ifall någon veterinär har anmärkt något under de senaste tävlingarna. Hon visar oss att några hästar under tidigare tävlingar har visat en något ojämn rytm och är därmed extra uppmärksam på dem.  

Under pausen passar Ingrid på att visa oss alla stallar runt omkring, dem är många och stora. Vi får passa oss för att inte halka på det isiga underlaget. Det är fullt av kuskar, skötare och hästar omkring oss, hela stället är i rörelse. Hon träffar sin vän Joakim som ska vara med och tävla under kvällen, hon lovar att leta upp honom senare så att han kan få ett par handvärmare för att behålla känseln i fingrarna under kvällen. Vi fortsätter att gå över området och hon berättar om de små värmekuddarna som hon har köpt, perfekta att ha i stallet under kyliga vinter dagar. Både Therése och jag blir sugna på att införskaffa sådana senare. Vi frågar henne hur ofta hon jobbar på Kalmar Travet.

–Jag och en distriktsveterinär här ifrån Kalmar arbetar varannan tävling. Nu under vintern är det inte särskilt ofta eftersom det inte är så många tävlingar, men under sommaren och högsäsongen blir det ett par gånger varje månad.

Vi kommer snabbt in i rytmen. Först går vi ut och kollar hästarna då de visar upp sig och sedan går vi upp i den lilla hytten och följer loppet som visas på tv. Ibland tar Ingrid upp sina papper och antecknar. Det händer inte särskilt mycket, utan allt rullar på som det ska utan några olycksfall. Kvällens arbete verkar inte särskilt betungande så länge olyckorna håller sig undan, men Ingrid bär på ett stort ansvar och det är omöjligt att se allt som sker.

Vi lämnar Ingrid inne i hytten för att övervaka loppen samtidigt som vi beger oss ut för att inspektera dopningstallet. Det är varmt och skönt inne i stallet och en ny häst har precis anlänt. Hästen är nyduschad och de frågar ägaren om hästen brukar stå i en halm- eller spånbox. Ägaren står och visslar lugnande intill, samtidigt står en tjej beredd med en håv med en plastpåser inuti för att enkelt kunna fånga upp urinen. Men hästen är stressad och vill inte urinera, under tiden pratar vi med en av tjejerna som ansvarar över dopningstallet ikväll och hon berättar lite för oss om vad de sysslar med.

–Alla hästar som har slagit ett banrekord måste genomföra en dopingkontroll och resultatet blir ogiltigt ifall hästen inte anländer till dopningkontrollen. Om inget banrekord blir slaget under kvällen lottas det ut vilka hästar som måste besöka dopningstallet. Vi fångar upp urinprovet och häller det i två olika burkar, den ena burken skickas iväg till ett laboratorium för undersökning. Om svaret är negativt följs det inte upp, men om resultatet skulle vara positivt skickas den andra burken iväg till ett laboratorium i Frankrike för ytterligare en undersökning. Vi bär därmed på ett stort ansvar och det är viktigt att ha koll på burkarna så att de inte förväxlas.

Vi tackar för oss, lämnar det lilla stallet och den stressade hästen i hopp om att han ska lugna ner dig så att de kan få sitt urinprov. På vägen tillbaks mot den lilla veterinärhytten möter vi Ingrid som står och väntar på ett ekipage. Många taggade hästar travar förbi men den kusken hon har tänkt tala med är försvunnen.

Då det är Ingrids vän Joakims tur att ge sig in på banan håller vi tummarna.  Hästarna springer så snabbt de orkar och tävlingsinstinkten är på topp. Joakim vinner loppet och kanske är det tack vare handvärmarna som Ingrid gav honom tidigare under kvällen. Med varma händer och känsel i fingrarna lyckades han ta hem loppets seger. Kanske var det dem som gjorde skillnaden i jämförelse med hans motståndare ute på banan som troligtvis hade stelna och frusna händer. Ingrid säger till oss.

– Det är nästan lika viktigt att kusken mår lika bra som hästen. Två välmående parter blir ett optimalt ekipage.

Under kvällen blir det många rundor upp och ned för trappan till den lilla veterinärshytten. När kvällen börjar lida mot sitt slut frågar vi hur kvällen har varit ur hennes synvinkel.

–Idag har vi haft en lugn kväll. Märkligt nog så sker oftast alla olyckor ungefär samtidigt och då måste man jobba effektivt.

Den långa dagen börjar nå sitt slut, klockan är nästan 23.00 och jag längtar efter att krypa ned i min varma säng och tina upp min stelfrusna kropp. Men Ingrids dag är inte slut riktigt än, hon måste kolla sina egna hästar och titta till sin patient, en kolikhäst. Som egen veterinär och företagare har hon arbete att göra dygnet runt. Vi lämnar bilen trötta men mycket nöjda, förväntansfulla på vad som kommer ske nästa gång då vi ska besöka hennes mottagning hemma i Böle.

Text: Gabriella Snöberg