Musslor och maskar med marinbiologen

Himlen är disigt grå denna januarieftermiddag och isen breder alltjämt ut sig i den närmast folktomma gästhamnen. Byggnaderna längst ner i hörnet rymmer delar av Linnéuniversitetets institution för naturvetenskap, där vår mentor, Roland Engkvist, sedan 22 år arbetar på avdelningen för kustmiljö.

Vi lämnar januarikylan bakom oss och möter Roland på hans kontor, två trappor upp, där han sitter med en stor lunta papper framför sig på skrivbordet.

– Rätta tentor är den tråkigaste delen av mitt arbete, säger han med en finurlig underton och flyttar menande bort den stora pappershögen.

Roland är universitetslektor, vilket innebär att han arbetar delvis som lärare och delvis med forskning. Som marinekolog består den senare delen, i hans fall, just nu mest utav olika miljöundersökningar. På halvtid arbetar han även för Havsmiljöinstitutet med regionala och landsomfattande projekt.

Passion för Östersjön

Den nuvarande karriären inleddes ändå relativt sent. Han var trött på jobbet som socialsekreterare och läste in ett naturvetenskapligt år, med siktet inställt på att bli marinbiolog.

– Men under utbildningen i Göteborg märkte jag att de andra delarna av biologin var minst lika intressanta.

Blicken är skärpt. Tonen är självklar och tydlig, som hos någon som vet säkert vad han vill. Det blev marinbiologi, och år 2003 disputerade han på blåstången i Östersjön.

– Att jag fick tjänsten här var en lycklig kombination av teknik, taktik och tur.

Samtalet glider naturligt in på Östersjön, om vilken Roland talar om med stort engagemang och genuint intresse, som lätt smittar av sig. På väg mot labbet, dagens destination, passerar vi det öppna fikarummet och dess panoramafönster med vy över hamnen. Roland pekar stolt ut den vita båten närmast kajen. En medelstor, stadig och aningen väderbiten skuta från 1950.

– Den använder vi för att samla in de mjukbottenprover ni ska få kolla på idag. Kom, så ska jag visa er!

Kommunen och EU

Proven vi ska arbeta med hämtar Roland och hans kollegor själva upp. Varje vår vid samma tidpunkt återvänder de, med hjälp av landmärken och GPS, till exakt samma platser längsmed kusten. Undersökningen beställs av Kalmar Kommun tillsammans med en mängd företag, bland annat Södra Cell och OKG. Sverige har en miljölagstiftning som säger att stora utsläppare måste se till att deras verksamhet inte skadar miljön.

– Från början hyrde de in grannen, men nu går de samman för att få lite klass, berättar Roland lite skämtsamt.

EU och Helsingforskommissionen (HELCOM) har satt upp hårda krav och ett mål för Östersjöns framtid. Syftet med provtagningarna är att upptäcka förändringar i havsbotten, och i så fall stoppa de värsta utsläpparna. Resultaten går ut i en årlig rapport till Tillsynsmyndigheten och till dem som beställt undersökningen.

Dykardräkter och lukt av hav

En våning ner träder vi in i en lång korridor med rum efter rum fyllda med labbutrustning. Roland förklarar att det är här forskarstudenterna håller till, men vi ser inte till fler än vad man kan räkna på en hand. Väggarna i korridoren är täckta av färgglada, välillustrerade planscher förklarande diverse biologiska kretslopp. Medan vi vindlar fram genom korridorerna erkänner Roland att det själv tog honom två veckor att lära sig hitta i byggnaden.

Ännu en trappa ner börjar lukten av hav från insamlade prover att leta sig ut i korridoren. De långa rören längsmed betongväggarna inger känslan av att befinna sig på ett stort fartyg. Vi passerar en garageliknande hall full av diverse annorlunda prylar där Roland i hörnet pekar ut dykarutrustningen de använder ute i fält. Ett gäng svarta tuber och matchande dräkter. Sedan är vi ute i kylan igen. Framför oss, bakom en blå kran och en mindre snödriva, ligger ”Kronan af Calmar” säkert förtöjd. Roland pekar ut en trälåda på skutans däck och förklarar att det är ett såll i vilket man spolar det upphämtade bottenmaterialet, för att skilja djur större än en millimeter från det medföljande sedimentet.

Labbet liknar skolan

Åter i korridoren med den karakteristiska havslukten visas vi in i den första salen rakt framför oss. ”Sortering” står med fantasifulla bokstäver skrivet på en skylt på dörren. Även detta rum vetter mot hamnen. Vi presenteras för Rolands yngre kollega, Patrik Lindgren, som arbetat som projektassistent på institutionen i ett och ett halvt år, sedan sin magisterexamen från Linnéuniversitetet. Patrik förklarar labbrummets förbryllande namn:

   – Härinne sorterar vi ut de olika djurarterna i proverna, för att senare kunna väga och räkna dem, så att vi kan föra statistik.

Det ljusa rummet påminner om en labbsal man skulle kunna se på en vanlig gymnasieskola, med dragskåp, bänkar och mikroskop. Här finns också en del specialutrustning. Patrik hämtar en skopa de kallar för huggaren. Det är denna fiffiga tingest som skickas ner på botten för att ta upp provmaterialet. Tillsammans demonstrerar de båda marinbiologerna hur den fungerar.

”Riktig forskning”

Så introduceras vi för dagens uppdrag. I dragskåpet står sex små märkta plastburkar prydligt uppställda. Innehållet i en av dem är redan upphällt i en cylinderformad sil. Roland tar den och visar för oss.

– Varje år återkommer vi till samma plats för att ta prover. Det ena provet här kommer från en gyttjebotten och det andra från en sandbotten. Det är riktig forskning ni kommer att syssla med idag, så det är bäst att ni är noggranna!

– Jag kommer dubbelkolla era prover senare, tillägger Patrik med en skämtsam ton, men som amatör känns det ändå lugnande att höra.

Roland drar sig tillbaka till sina tentor. Vi lämnas kvar hos Patrik som visar oss hur vi ska gå till väga för att sortera de chockrosa små bottendjuren, som haft oturen att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

– Samtidigt som de konserveras i samband med provtagningen tillsätter vi färgämnet bengalrosa, som bara fäster på organsikt material. Det fäster på fingrarna med, förklarar han och visar en fläck på sin egen hand.

– Ni får gärna använda skyddsrock och plasthandskar.

Själv använder han varken det ena eller det andra. Under tiden vi sitter där och med pincett metodiskt går igenom ruta för ruta av den lilla plastbalja vi blivit tilldelade, hinner Patrik själv avsluta både det prov han redan påbörjat och därefter ytterligare ett.

Arbetet är pilligt. Forskning eller inte så påminner det om avlägsna pysselstunder på fritids. Med tungan rätt i mun sitter vi koncentrerat med varsin balja och lägger chockrosa musslor i en nätt, grund glasskål och lika färgstarka maskar i en annan.

Det märks att Patrik är mycket engagerad i sitt arbete och han berättar lättsamt och entusiastiskt om sina studieår på Linnéuniversitetets biologiprogram. Under de fyra åren hann de med studieresor till både Portugal och östra Afrika.

Fart ute i fält

Efter en timme nere i labbet bryter vi upp, hämtar Roland och beger oss tillsammans mot fikarummet, där vi presenteras för ett par kollegor. Atmosfären är lugn och behaglig. Vi slår oss ned vid ett av fikarummets inre bord och börjar prata om dagens arbetssysslor och projektet.

– Det är vinterjobb med prover. De här har vi hållit på med sedan i höstas, förklarar Roland.

För Patrik har det varit en typisk arbetsdag i labbet.

– Ibland är det fullt där nere, ibland är jag ensam. Då kör jag Spotify för fullt.

Båda är dock överens om att fältarbetet är den mest spännande delen av yrket.

– Det är lite mer action, medger Patrik flinande.

– När vi dyker åker vi inte med den stora skutan, utan då har vi en racerbåt som är väldigt rolig att köra, instämmer Roland, som annars tycker att blandningen är en av yrkets tjusningar.

– Och att våra erfarenheter är värda något. Att man kan något som ingen annan kan.

Johanna Gillner