Följ våra 19 elever i kursen Skrivande under våren när de bloggar om sånt som betyder, sånt som är viktigt, sånt som de funderar, reflekterar och ... över.
Vi ses!
Så var det fredag, kvart i nio är klockan för tillfället och jag vill önska er alla en trevlig fredag innan jag själv kurar ihop mig i soffan framför ett par bra filmer.
På listan står Paranormal Activity 3 (i 3D såklart haha), några livedvder med mitt favoritband ViViD samt Harry Potter filmerna. Kanske även Sagan om ringen triologin om jag hinner med dem innan jag somnar, men troligen sitter jag uppe hela natten.
Filmmaraton här kommer jag!
Trevlig kväll allesammans :D
//Bex
Åh, jag hade på vägen hem med bussen för ungefär en timma sedan formulerat ihop värsta historien jag tänkt dra för er här, men den är borta nu. Poff väck. Jag borde helt seriöst överväga att gå omkring med penna och anteckningsblock hela tiden så jag inte glömmer saker jag kommer på.
Får dra något annat istället som jag funderat lite på nu sedan svenska lektionen i eftermiddag. Dialekter och accenter. Vet att jag själv älskar accenter och brytningar, men är inte alls förtjust i dialekter. Vill helt enkelt att det ska vara rent, så att jag enkelt kan förstå dem eftersom det här med språk är viktigt för mig. Kanske är en språknazi som det kallas, vad vet jag? Fast å andra sidan, är inte uppväxt med en dialekt inom familjen och släkten. Är uppvuxen med en accent/brytning, även om släkten på pappas sida är djupt rotad i den småländska landsbygden. Med kossor och hela köret då alltså.
Men, vad är egentligen skillnaden? Personligen tycker jag inte att där finns någon, men ändå... dialekter. Nej. Jag kan helt enkelt inte. Är det då fult att tala dialekt? Beror på, tycker inte om norrländska, tycker skånska är charmigt i viss mån, älskar göteborgska och har en tendens att irritera skiten ur mig själv så fort jag besökt Uppsala-trakten för att jag alltid börjar härma deras dialekt.
Accenter, som nämnts innan har alltid varit en del av min uppväxt på ett eller annat sätt. Ursprungligen sedan långt tillbaka i släkten är jag inte svensk. Överraskande va? Tycker själv jag ser rätt svensk ut, men tydligen har jag både afrikanskt och latinamerikanskt blod i ådrorna, och accenterna därifrån har levt sig kvar. Man skulle nästan kunna tro att det blivit en slags gen och att man ärver det.
Och återigen har jag egentligen inte den blekaste aning om vad jag pratar om. Jag är trött och jättehungrig, så off to the kitchen och så får jag hoppas ni förstår min tankegång. För att berätta en hemlis, inte ens jag förstår hälften av vad jag tänker på ibland.
//Bex
Som hörs på rubriken så kanske ni listat ut att jag för tillfället sitter och mumsar på nybakta scones (som jag faktiskt bakade alldeles själv utan att bränna mig på plåtarna den här gången, är riktigt stolt!) och dricker grönt te med citrongräs i. Känner mig lite utanför dock, med tanke på att jag är den enda tedrickaren i familjen, samt förmodligen en av de få som föredrar te framför kaffe. Men i alla fall, nog om mitt tedrickande! Tänkte berätta lite om två saker, bl.a en föreläsning som vi var på idag om hur det var att jobba som “fredsmäklare” i Israel/Palestina. Tyckte det var väldigt intressant, och jag kom hela tiden på mig själv med att tänka “Något sådant här vill jag också göra någon gång!” Tvivlar starkt på att jag skulle kunna vänja mig vid att gå runt i ett område med väpnad konflikt och vägspärrar lite överallt, men all erfarenhet är bra erfarenhet sägs det.
Den andra saken jag tänkt nämna är en bok jag fick hem i brevlådan för ett par veckor sedan. Har velat läsa den ett bra tag nu, enda sen jag fick diagnosen. Nu kanske ni undrar “vaddå för diagnos?” men tji tänker inte gå in mer än så här på det. I alla fall bokens namn är Wintergirls och är skriven utav Laurie Halse Anderson. Även om den är skriven på engelska, och inte riktigt hör till en skrivarkurs i svenska så ser jag fram emot att börja läsa den så fort jag är klar med den bok jag håller på att läsa nu.
Här är handlingen;
“The New York Times” bestselling story of a friendship frozen between life and death
Lia and Cassie are best friends, wintergirls frozen in fragile bodies, competitors in a deadly contest to see who can be the thinnest. But then Cassie suffers the ultimate loss-her life-and Lia is left behind, haunted by her friend’s memory and racked with guilt for not being able to help save her. In her most powerfully moving novel since “Speak,” award-winning author Laurie Halse Anderson explores Lia’s struggle, her painful path to recovery, and her desperate attempts to hold on to the most important thing of all-hope.”
^ taget ifrån bokia.se
Det var allt för mig ikväll, ska återgå till mitt sconesätande och tedrickande nu. Ha en trevlig kväll allesammans!
//Bex
I den tillfälliga förvirringen som uppstod glömde hon att säga sitt namn.
Nej gott folk jag är inte namnlös. Jag heter Rebecca Bodén, men föredrar att bli kallad för Bex.
Ny vecka, nytt ansikte på bloggen. Men vem är då detta nya ansikte som för en tid tar över kontrollen över bloggen?
Jo, hon är en 17-årig tjej som går andra året på samhällsprogrammet med inriktning samhäll, och som spenderar mycket av sin tid i hemorten Nybro i brist på annat att göra. Låter som en rätt tråkig tjej eller hur? Ska sanningen fram så är det inte så. Hon har många bollar i luften, och mycket att göra. Studier, fritidsaktiviteter och hobbier. Hon sjunger, dansar, skriver, tecknar, läser, och designar faktiskt egna kläder när hon får en stund över från studierna. Har under vissa tillfällen även tagit sig tid att sätta ihop sin lillasysters koreografi till enstaka drilltävlingar. Hon jobbar även som stylist vid dessa tävlingar, men även vid andra tillfällen (ex. bal), och hjälper mer än gärna till när hennes kompisar ber om det.
Fast egentligen gör hon inte så mycket mer än detta. Jo, hon håller ju på att dona med flytten till Melbourne, Australien om ett år! Detta är något hon ser fram emot väldigt mycket och önskar självklart att tiden kan gå snabbare än vad den gör. Nu kanske ni undrar varför hon vill flytta till Australien. Jo, hon har en s.k. stjärntvilling där, som dessutom ser ut som henne själv. Född på samma dag och tid på dygnet (om det inte vore för tidsskillnaderna då).
Nog om detta, men innan hon låter det första inlägget för sig publiceras hade hon tänkt smygreklama lite, eftersom ja… åsikter om ens verk uppskattas alltid. Med mycket om och men fram och tillbaka kommer här en liten länk, som leder er till några av hennes outfits som hon med hjälp av hemsidan polyvore satt ihop. De egna kreationerna behålls i mörker tills vidare.
http://fluentinpoison.polyvore.com/
Hon driver även en egen blogg där hon skriver av sig sina känslor, och lite annat smått och gott, men den å andra sidan kommer inte att delas med er här pga. rädsla av att vissa rätt så personliga saker kommer ut. Vill man läsa den bloggen, så är ni välkomna att höra av er.
Som märkt tycker hon också om att prata om sig själv i tredje person när det kommer till presentationer.
Sitter hos min kärlek och laddar upp inför en ny skolvecka. Känns faktiskt skönt att komma tillbaka till rutiner osv!
Det här med att blogga är faktiskt ett väldigt bra sätt att uttrycka sig på. Få utlopp för sina känslor och tankar. Lite som dessa kvällspromenader som jag tidigare berättat om. Funderar faktiskt på att skaffa en blogg efter det här. Tror det kan vara ett bra sätt att bli av med lite börda från ens axlar kanske.
Men för tillfället tackar jag för mig! Ha det så bra och glöm inte ta hand om varandra.
Tänkte avsluta med ett av mina favoritcitat:
” There are no unlockable doors, there are no unwinnable wars, there are no unrightable wrongs or no unsingable songs”
Idag skiner solen på Öland och det ska jag ta tillvara på nu med en promenad med en fin vän. Sedan ska jag fira min fina lill-kusin som börjar bli stor nu. God mat och söta efterätter i vanlig ordning. Är det kalas så är det!
Sedan efter det så ska ga bege mig till min kärlek! Det får avrunda detta påsklov som har varit väldigt späckat.
Ha en härlig dag och njut av våren!
Madelene Gustavsson
Alla har en anledning till varför man är som man är. Vi har alla en bakgrund som har format oss till den vi är idag. Sår som inte läkt som fortfarande väntar på att få läkas, erfarenheter som gör att vi dömmer andra. Jag ogillar väldigt starkt fördomar, jag väljer att inte skriva hata för då skulle det vara som att jag inte bär på några fördommar och så är det dessvärre inte, för jag är inte perfekt och jag har precis som er sår som fortfarande inte läkt och gör att jag har fördomar mot vissa ting.
Dock så tror jag väldigt starkt på att man kan lära sig något av alla och att alla har erfarenheter man kan dra nytta av. Bara för att man vet vem en person är och vet vad den gjort så kan du inte veta varför personen agerar som den gör. Och innan du vet det så har du ingen som helst rätt att döma.
Rubriken vill jag tatuera någonstans på min kropp för jag tycker att det är otroligt viktigt och något jag försöker leva efter i den mån som det går.
” There´s a story behind every person, a reason why they are the way they are. So, think about that before you judge someone. ”